måndag 29 juni 2009

Making progress






Thank heaven for our sweet little boy. We are blessed with a very nice boy. As long as Noah is full, dry and entertained he is satified. Today, it was time for another check-up at the nurse's and Noah is making a lot of progress. His weight right now is 4790 grams, wich is about a pound or 450 grams more than when he was born. He grew a lot to, from 53 cm to 55 cm in 2 weeks, so about an inch. Talk about making mommy and daddy proud. That means that mommy has super-milk! Noah loves food and eats very good. He's going to grow taller than dad if he keeps this pace up. Now we are going to the grocery store because mommy craves strawberries, so the whole family including Daisy the dog is going for a walk with the stroller. Fun times!

söndag 28 juni 2009

Exploring the world











Noah is growing and learning everyday. He is getting stronger by the hour and is starting to break out of his newborn babyshell. It's really fun to see how much he develops averyday. Today when we put him in the car seat he just got completely paralysed by the toy-bee hanging there. I had my old co-worker and her husband over for a afternoon coffee and where talking to them with Noah in my arms. When I look down at Noah he just sits there staring at me, looking at my mouth when I talk and trying to talk a little bit back to me with his cute little baby-talk. Bart has Noah excercising a little bit everyday. He has him laying on his chest and wait for Noah to push up with his legs and lift his head up. Noah is really good at it. Just like his dad Noah loves to train his muscles, but most importantly they both love Josefine.
Today Bart and I went to the local pizzeria and it was Noah's first time at a restaurant. It's really easy bringing him everywhere cos he is so easy going and people just love telling us how cute he is. Ofcourse Bart wants to pose with his son and show him of. Noah fell a sleep in Bart's arms after a little while. He is just adorable our son!
And now I am also ready to start exploring the world around me. After a few rough days after the delivery getting to know our son, him getting to know us and getting over the pain from the delivery, I am finally realizing there's a world out there for me to explore. It takes a while to get comfortable enough to leave your cozy and safe home. Yesterday I went to the mall with him and hung out with my sisters and mom. We had som much fun as you can see! Love ya guys

lördag 27 juni 2009

Congrats to Matt and Cindy

After a long wait, my brother Matt and his wife Cindy finally have their baby boy named Caden. They have been waiting for this little guy for so long and I am extremely happy for them. Caden was born on Monday, June 22nd and weighed in at 6 pounds 15 ounces, or about 3100 grams. Josefine and I can't wait to get back to Az and see him in real life. The score between Noah and Caden is tied at 1 all. Noah gets a point for being bigger and Caden for being earlier. It looks like it's going to be a good battle between these two.



fredag 26 juni 2009

Noah Gets Confused


Once again Noah got hungry and needed a little food from Mom. As you cab see from the video, Noah got a little confused and tried to eat Josefine's nose. There must have been something good in there because he liked it. Mommy has all the good stuff.

Mother and son love each other so much. Josefine has taken to motherhood like a duck to water. Sometimes at night she is so tired and tells me that she needs to sleep and can't take much more. Then, she looks at Noah and touches him a little, and I now she feels better and that she could go on for as long as she had to. However, I may need to check into a hotel for a couple nights

torsdag 25 juni 2009

Min förlossning



This is my delivery-story. I am sorry to all americans that it's in swedish, but if I would have wrote it in english it would have taken me a million years. For all you sweeds reading it, bare with me it's long I know but I promise you it's going to be worth it in the end. Enjoy!

Den 13 Juni 2009 kl 00:40 efter att ha släkt lampan för 10 minuter sedan vaknar jag av att jag känner hur vattnet forsar fram. Jag som har gått 9 dagar över tiden vid datta laget och helt gett upp på att nånsin få en bebis, blir lite chockad och ropar högt till Bart som ligger bredvid. Bart trodde att jag pratade i sömnen som vanligt, men när jag tände nattlampan och ställde mig upp fortsatte vattet forsa och även Bart förstod att jag inte drömde Jag ringde till förlossningen och de bad mig invänta värkar men komma in på undersökning dagen efter om inget skulle hänt i natt. Bart och jag blev helt urlyckliga då vi förstod att nu verkligen kommer vi få se vår egen lilla Noah efter denna långa väntan. Vi gick och la oss men fick inte mycket sömn den natten. Jag hade lite molvärk och sammandragningar men inget varaktigt eller regelbundet. Jag kände att något var på gång, men det skulle dröja lite till innan min kropp var redo.

På morgonen åkte vi in till förlossningen på kontroll. Jag blev kopplad till en CTG och de kollade Noahs hjärtfrekvens och om jag hade några sammandragningar. En barnmorska kollade så att det verkligen var vattenavgång och det sa hon att det inte var någon tvekan om att det var. Noah mådde bra där inne, och ville inte komma ut än på ett tag. Bart och jag åkte hem igen och väntade ytterligare en dag på vår son.
Ytterligare en natt gick men när jag vakande den morgonen den 14 Juni känns det lite annorlunda i magen. Tycker att jag har mer regelbundna små värkar. Jag vågade fortfarande inte hoppas på något. Vi åker in på en ny kontroll på förlossningen. Denna gång regestreras det att jag har börjat få sammandragningar. Noahs hjärtljud är fortfarande bra men barnmorskan tycker att det borde finnas fler ”toppar” i hjärtfrekvensen. Hon bökar lite med magen för att se om Noah vill vakna till lite. Hon skickar ut mig och Bart på en prommenad på stan för att sedan komma tillbaka på ny kontroll. Vi går och käkar på Subway och går en lång prommenad upp och ner för Nicolaitrapporna. Bart är verkligen fast besluten om att få igång förlossingen och tvingar mig gå och gå fast jag böjar få mer och mer ont. Vi köper en glass och nu måste jag stanna och hålla i Bart varje gång jag får en värk. Åter på förlossningen kopplas jag till CTG. Noah mår bra och det regestreras fler och starkare värkar. Men de är ju fortfarande hanterliga så de skickar hem oss igen för att invänta ett starkare värkarbete. Vi får till och med en tid för dagen efter för igångsättning. Jag har hela tiden intalat mig själv om att jag inte ville bli ingångsatt utan ville verkligen att min kropp skulle sätta igång av sig själv. Allt blir ju så mycket bättre om kroppen själv får fixa saker och ting. Så jag hoppades nu att mina värkar skulle tillta.

Väl hemma börjar jag få rejält ont. Jag säger till Bart att förbereda sig på att åka in snart igen. Jag tar två panodil och vi går och tar en tupplur. Tror vi ja! Så fort vi lägger oss ner kommer värkarna med 5 minuters mellanrum, Bart klockar. Håller hårt i Bart varje värk. Ligger så här i ca 1 timmes tid och känner hur det tilltar i styrka. Jag ringer till förlossningen som ber mig försöka jobba med värkarna så länga jag kan innan vi åker in igen. Jag tar en timmes mycket varm dusch och riktar strålen mot magen. Sitter på golvet i duschen. Känns oerhört befriande och värkarna nästan som försvinner emmellanåt. Jag börjar redan känna mig matt och orkar inte duscha längre. Kryper upp från golvet. Så fort jag kommer ut ur dushen kommer en rejäl värk och jag måste lägga mig på golvet igen, i fosterställning tills den försvinner. Mamma har alltid sagt till mig att man vet när det är riktiga värkar och inte förvärkar. Nu kan jag säga att jag förstod, detta är riktiga värkar och gud vad ont det gjorde. Jag vankade till Bart och vi sa båda två att nu åker vi in. Nu var det ohanterligt. Mellan värkarna var jag som vanligt och kände inte mycket smärta. Men när de väl startade kunde jag inte annat än att vrida och skruva på mig och andas snabbt. Jag ringde till mamma och Jenny och sa till de att nu åker vi in. De gav mig den support jag behövde. Mamma sa till mig att hon var med mig i varje värk och att för varje värk som går blir det en mindre innan jag får träffa min son. Jenny påminnde mig om att möta varje värk och välkomna den, låta urmoderna ta över. Tack mamma och Jenny för erat stöd. Bart bryggde kaffe medans jag försökte klä på mig lite kläder och få med det sista innan avfärd. Vi väckte Barts mamma Jolene som önskade oss lycka till. Vi satte oss i bilen på vår sista färd till sjukhuset.

Väl i bilen blev värkarna om än starkare. På vägen såg jag en gravid granntjej som gick vankandes med sin man. Jag var så nära att dra ner rutan och skrika till henne att springa, gömma sig och fly nu innan det var för sent, innan hon själv skulle känna den smärta som jag kände nu. Det gjorde jag ju inte så klart. När vi kom fram till sjukhuset släppte Bart av mig vid entrén och körde och parkerade bilen. På väg in genom portarna mötte jag en man som sa till mig: Lycka till! Han förstod att jag var på väg att föda med min stora mage och mitt till synes smärtsamma betéende. Tack, sa jag. Jag satt en stund på bänken till ingången och väntade på Bart. Kände en värk vara på gång och såg då hur folk stirrade på mig. Jag tänkte för mig själv, snälla Bart kom Nu! Han kom till slut. Vi gick tillsammans längs den svarta linjen i golvet som ledde oss fram till hissen till förlossningen. Den hissen var den allra långsammaste hissresan jag någonsin åkt. Två våningar och äntligen framma på förlossningen.

Skrevs in på förlossningen 19:00. Där möts vi av samma barnmorska som skickade hem oss lite tidigare och som jag även pratade med i telefon innan vi åkte in. Birgit tror jag hon hette. Hon frågade mig hur jag mådde och jag svarade: Inte så bra. Blicken hon gav mig sa: Ehh, hon är förstföderska och hon kan väl inte vara i så mycket smärta. Hon ledde ner oss i ett rum och jag blev lite glad då jag såg att vi fått vacker sundsutikt. Precis som jag skulle bry mig om den senare. Hon lade på ett lakan på den redan bäddade sängen och sa utifall vi åker hem igen så behövde hon ju inte bädda om hela sängen. Hon trodde mig alltså inte. Hon kopplade på CTG: n och såg att jag verkligen hade kraftiga värkar. Hon gjorde en vaginal undersökning och sa till sin förvåning att jag var öppen 2-3 cm. Hon sa att jag nästan var i aktiv fas och frågade mig vad jag nu ville göra. Kanske gå hem och invänta kraftigare värkar? Jag bara häpnade och sa: Det är nog inte ett alternativ. När värkarna kom guidade hon mig igenom de och berättade hur jag skulle andas. Snabba, ganska ytliga andetag för att få överskott på syrgas och få något att koncentrara mig på. Hjälpte ganska bra. Bart frågade om jag kunde få lustgas men hon sa att det var alldeles för tidigt. Efter en lite stund kommer en annan barnmmorska in och jag känner igen henne direkt. Det var den tjuriga barnmorskan som några veckor innan guidat oss runt på förlossningen. Både Bart och jag sa redan då till varandra att vi absolut inte ville ha henna på vår förlossning. Men hon var inte så dålig som jag trott. Hon gav mig ett lavemang och det var skönt att inte behöva oroa sig för detta senare. Jag satte mig på golvet i duschen, tror det blev en timme ungefär. Det var så skönt. Värkarna nästan försvann. Men jag kände mig så matt och trött redan. Efter ett tag började jag trots värmen känna av värkarna och jag kunde knappt sitta kvar utan bara skakade av smärtorna. Jag ville inte gå ur duschen för då visste jag att det skulle tillta. Jag tänkte för mig själv när jag satt i duschen, jag tror inte jag klarar av detta utan en epidural. Tänkte be om den så fort jag kom ut. Jag gick och la mig i sängen igen och inväntade värkarna.


Nu kommer den nya nattpersonalen in och presenterar sig. Det var barnmorskan Johanna och undersköterska Kerstin. Mina små änglar. Johanna gör en vaginal undersökning mellan värkarna och säger att cervix är helt utplånad och att jag nu är äppen 3-4 cm. Klockan är nu 21:30. Hon instruerar mig i hur jag skall använda lustgasen. Hon frågar hur jag vill ha min förlossning och undrar om jag har skrivit ett förlossningsbrev. Jag inser att hon verkligen vill göra denna upplevelsen till något speciellt för mig och Bart. Vid nästa värk provar jag lustgasen för första gången. Jag kan säga att det var min räddning och det som gjorde att jag klarade av min förlossning utan epidural. Lustgasen tog inte bort smärtorna, men gjorde det lite lite lättare att uthärda. De tog udden av smärtorna på något sätt. Man kände sig nästan lite full precis när värken försvann och man släppte masken. Kommer ihåg att jag sa ganska många knasiga grejer och att alla bara skrattade åt mig emellanåt. Bland annat sa barnmorskan att värkarna får barnet att sakta men säkert få på sig en polotröja. Någon gång ropade jag ut i rummet: Har han fått på sig den där polotröjan än eller?
Vid det här laget är jag ganska omtöcknad av smärtorna som värkarna ger. Har svårt att förklara exakt hur de känns så här i efterhand, men jag minns att jag tänkte: Jag klarar ej mer nu, jag tror jag dör! Men på något sätt fanns det en kraft inom mig som fick mig att fortsatta kämpa på. Jag överlät mycket under min förlossning till urmodern i mig. Försökte möta och välkomna värkarna. Men ibland ville jag bara springa därifrån. Ibland greps jag av panik när smärtorna kom på, skrek rakt ut och in i lustgasmasken. Men jag lyckades samla ihop krafterna tills nästa värk och andas igenom den. Mitt andetage gav lindring. Yoga musiken som spelade i bakgrunden gjorde mig lugn och påminde om tiden hemma då jag föreställt mig första stunden med mitt underbara barn på mitt bröst. Jag tänkte ibland på keep-up övningarna jag tränat på gravid-yogan och förstod att detta som jag gick igenom nu verligen var något man inte kunde ge upp. Jag var bara tvungen att ta mig igenom varje plågsam värk. Jag tänkte ibland pa vad mamma sagt: För varje värk som går blir det en mindre innan du får träffa din son. Men om jag bara visste hur många värkar som var kvar hade det ju varit lättare att räkna ner.

Eftersom mina värkar tog mer än 24 timmar innan de startade efter det att vattnet gick fick jag en nål i handen och en infusion intravenös antibiotika. När hinnsäcken väl gått sönder finns det ju större risk att bebisen kan få infektioner. Jag mår helt plötsligt illa och kräker lite. Barnmorskan sätter vid det här laget en skalpelektrod på Noahs huvud. Hon vill ha bättre koll på hans hjärtljud. Hon berättar titt som tätt för mig att Noah mår bra vilket gör mig lugn. Jag dricker lite nyponsoppa. Att äta var helt enkelt inte något jag kunde göra vid detta laget.
Barnmorskan uppmanade mig att ofta byta position. Jag minns att jag inte tyckte om detta då värkarna var nog så hemska att hanteras med som de var och att man sen skulle upp och hoppa med de smärtorna. Men personalen var mycket bestämda. Jag provade pilatesbollen, vilket jag gillade. Satt och gungade där mellan värkarna. Andades i lustgasen när de kom. Lustgasen blev min nya lilla bästis. Sen stod jag vid nått tillfälle på knä hängandes över ryggstödet i sängen. Det var jobbigt. Jag kommer ihåg att mina ben inte orkade hålla min kropp uppe och att jag darrade i benen.

Nästa gång jag låg i sängen var jag redan öppen 7-8 cm. Jag minns att jag vid det här laget tänkte: Wow vad skönt att det går så snabbt, nu är det ju alldeles för sent att ta epidural. Kör på nu Josse, det här fixar du. Men mer ont skulle det bara bli. Jag kände helt plötsligt för att ringa min lilla mamma. Jag behövde få lite energi. Det var skönt att få höra hennes röst. Hon om nån vet vad jag precis går igenom som själv fött nio barn. Hon sa att hon var med mig och tyckte jag kämpat på så bra. De orden gjorde mig starkare och jag kunde fortsätta lite till.
Snart var jag öppen 10 cm. Jag började snart känna en känsla av att vilja krysta och behöva gå på toan och bajsa. Ganska konstigt egentligen, men det är kroppen själv som bara vill krysta helt plötsligt. Barnmorskan sa att Noah fortfarande låg högt uppe och att det var för tidigt att krysta. Fick fortsätta ett tag till och låta Noah glida ner en bit i förlossningskanalen. Nu började det bli jobbigt tycker jag. Kände att det inte hände så mycket där ett tag. Värkarna kom inte så tätt nu, när de kom var de ganska svaga. Personalen sa att det är vanligt att kroppen pausar ibland efter att öppningsskedet gått så fort. Sakta med säkert kommer Noah längre ner och jag krystar nu liggandes på ryggen, växlandes på sidan. Klockan är nu 01:00. Får prova benstöd, känns skönt att verkligen få ta i och krysta. Men ack så smärtsamt det var och tröttsamt. Jag minns att det är jag och smärtorna som existerar. Yoga musiken i bakrunden hörs inte, personalen och Bart som står skräckslagen bredvid syns inte. Allt jag hör är mina egna andetag och allt jag känner är värkarna från livmoderna. Nu känner jag hur nära jag är mitt barn. Han är verkligen på väg. Jag krystar och krystar, känns som en hel evighet. Det tar ut på tiden och jag börjar bli så trött. De kopplar på värkstimulerande dropp nu då de märker att min livmoder börjar trött. Barnmorskan ringer på förstärkning och snart kommer en till barnmorska in i rummet. De tvingar upp mig på förlossningspallen. Inte omtyckt av mig som har så ont. Vill ju inte få värkar när jag är uppe och springer heller. Men de lyckas övertyga mig att komma upp och prova pallen. Bart sitter bakom mig och masserar och pushar på mig hela tiden. Jag får känna Noahs huvud, känns underbart men skrämmande på samma gång. Underbart då min son är så nära, skrämmande då huvudet fortfarande känns så högt upp. Varje värk krystar jag 3 gånger. Mellan värkarna vilar jag, är nästan helt borta känns det som. Försöker ladda om tills det är dags igen. Precis innan värken kommer säger jag: Nu kommer det en till värk, kom igen nu Josse nu kör vi. Vid detta laget kommer jag ihåg att det känns som det inte är jag som jobbar, urmodern i mig har tagit över. Det svartnar för ögonen och någon kraft inom mig krystar åt mig. Känns underbart men skrämmande på samma gång. Ibland är det som om jag ser mig själv utifrån min kropp, ser hur jag sitter där och krystar. Jag ropar ut ett par gånger: Mamma, hur har du klarat detta 9 gånger? Jag tänker: Om jag klarar mig levandes igenom detta, blir det inga fler barn. Jag ropar ut mellan värkarna: Gud ge mig kraft, tålamod och styrka att klara av detta! Jag ber barnmorskan göra nått och hjälpa mig, föreslår till och med sugklocka eller tång bara de får ut min lilla skitunge snart. De bara skrattar åt mig och säger att det nog inte skall behövas och att jag gör ett jättebra jobb. Snart säger de att de ser huvudet lite mer för varje värk. Bart och jag får se allt i spegeln framför oss. Jag säger: Usch, så jag ser ut där nere! Personalen säger att det är så vi alla ser ut där nere och så bara skrattar de. Minns att jag tänker när jag känner efter huvudet, ohh en sån tid det tar. Jag säger till personalen: Nu ger jag upp och går hem! De svarar: Jaha då kommer bebisen snart Josfine. Antar att de får höra den meningen ganska ofta.


När värkarna kommer och jag krystar tar jag i så jag skakar. Drar i handtagen. Tror att ögonen ska ploppa ur snart. Nu säger personalen att huvudet inte går in igen efter värkarna och jag blir så glad. Krystar ett par gånger till och de håller en varm trasa på underlivet så att jag inte ska spricka. Jag ser allt i spegeln. Nu fattar jag att det snart är nära. Jag ropar ut: Det bränner så! Allt som händer nu är så intensivt. Nu snart sticker hela huvudet ut och jag skriker av lättnad: Ohh, min son! Starx därefter kommer hela kroppen ut och det känns som en hal ål som bara trillar ut. Jag får upp min son på bröstet. 02:29 den 15 Juni föds min son Noah. All smärta är borta! Nu känner jag bara ren lycka. Ropar av glädje. Jag håller mitt barn i famnen och han känns så varm där han ligger. Han skriker genast. Ohh vad jag gråter och skriker av lycka. Jag har min son. Wow en sån mäktig upplevelse. Bart får äntligen se sin son som han vänatat på så länge och han skrattar och ler av lycka där han sitter bakom mig. Jag blir helt tåröggd nu när jag sitter här och återupplever dessa underbara minnen.
Nu får de göra vad de vill med mig. Jag fick gå och lägga mig i sängen igen. Noah låg på mammas mage och jag bara tittade på mitt underbara barn. Noah börjar snutta på sina fingrar direkt. Han fick börja snutta lite på mammas bröst och det var en fantastisk känsla. Vi var en familj nu. Jag blev från och med nu mamma och Bart pappa. Noah bajsade lite där han låg på mammas mage. Men det gjorde ingenting, var snarare att bra tecken. Noah ligger där och skriker och gnyr om vartannat. Ohh vad de ljuden var underbara att höra. Så länge som jag väntat att så se min son i ögonen och höra honom skrika.


Barnmorskorna höll på och fixade med en omtäcknad nybliven mamma och helt plötsligt kom moderkakan ut. Jag och Bart fick se på den, livets träd. Bart klippte navelsträngen. Vi var i något konstigt lyckorus. De höll på att trycka på magen, försökte få livmodern att dra ihop sig. Sydde några stygn, som hon sa var enbart i kosmetiskt syfte. Sedan vägdes och mättes vår lille prins. 4330 gramm och 53 cm lång. Bart och jag tittade lite chockat på varandra och sa: Det gjorde vi bra, en riktig liten Mendonca-bebis. Sen fick Bart sätta på den första blöjan och klä honom. Sen blev vi lämnade ifred med vår bebis. Vi bara tittade på honom, jag grät av lycka. Nu började tröttheten komma smygande. Snart kommer undersköterskan in med den efterlängtade smörgåsbriackan. Ohh vad det var gott. Vi bara njöt och mös i massor. Om de inte var för att min son låg i mina armar och adrenalinet som pumpade i kroppen hade jag stupat här och nu.
Men oj vilken mäktig upplevelse. Jag är så stolt över att få vara kvinna och få lov att uppleva detta livets mirakel. Jag har aldrig kunnat förstå vilken härlig känsla det är att få föda fram sitt barn. För en sak är säker, för varje värk jag jobbade mig igenom fick jag lov att känna på kroppen fenomenala krafter och få lov att föda mitt barn. Det är skillnad på att bli förlöst och att föda. Jag födde! Jag är stolt äver mig själv, tacksam över urmodern inom mig som hjälpte mig igenom varje plågsam värk. För belöningen som nu finns i mitt liv och sover på mitt bröst, kan jag lätt göra om detta tusen gånger. Det är värt varenda smärta och varenda tår jag fällt på vägen.

Vill tillägna ett par tacksamma ord till min enastående man som aldrig lämnade min sida. Jag såg på honom ibland och såg skräcken i hans ögon. Han kunde inget göra, men jag vet att om han kunde skulle han tagit min plats. Han stöttade mig och fanns där. Han masserade mig och talade lugnande och uppmuntrande till mig. Ibland existerade han inte men jag vet att det var hans närvaro som gjorde att vi fixade det tillsammans. Vi är ett dreamteam jag och Bart. Tack Bart för ditt underbara stöd och för att du aldrig lämnar min sida. Du är min hjälte.

onsdag 24 juni 2009

Noah loves Milo


Proud daddy and son posing for a picture. This is a keeper!



My mom, Jenny and Milo came over today for a afternoon-fika. We had lots of fun just talking and cuddeling with the babies. Mormor (grandma in swedish) just loves her grandsons and is more than happy to change the diapers on them. Itäs good to have mormor around. Noah and Milo where cozing it up on the quilt on the coach. They are so cute the little cousins. I think they remember and recognize each other souls from spending so much time when me and Jenny where pregnant. They are probably going to be the best of friends when they get older since they hang out at least once a day, so far just laying in the strollers but soon enough chasing each other around.

tisdag 23 juni 2009

Thank heaven for little boys



Today we had a home-visit from the nurse. Noah now ways 4440 grams wich means he gained the weight he lost right after he was born plus some more. This comes as no surprise to us because all he does is eat. Momma is a real milk factory. As you can see, it really tires her out.
Noah was real tired today because he was up all night last night eating. As soon as he eats, he falls asleep. But as soon as he falls asleep, he wakes up cause he's hungry again. It's a never ending circle. However, there are short pauses when he needs his daiper changed.
What is he dreaming about here? The options are Mom, Dad, being born or the nipple. My money is on the nipple or Mom. He looks happy about whatever it is.

måndag 22 juni 2009

BabyBjörn


Yesterday I tried my sister's BabyBjörn on. I think Noah liked it. I liked it! Having your hand free, but still having your baby so close to you. Now I will just have to convince Bart that we really need one. Hmmm...

More Noah


Tack mormor för denna fina PoP. Jag älskar ju dej/ Noah


Bart loves his baby boy. Noah loves laying on his dad's chest. I bet he feels so safe with his big daddy. I don't know what I would have done without my hubby Bart. He is so good with Noah. He always changes his diapers, burps him after every meal and just comforts him when he cries. When I breastfeed Noah Bart is making dinner or is just cleaning up the appartment. Yesterday he made about 30 enchilladas, so now we eat enchilladas every meal.

Noah again. Hard to capture him looking into the camera. But cute anyways! Today Noah has been awake for a few hours laying in his baby-bouncer. He just sat there next to his dad, when Bart was doing homework, looking at his winnie the pooh toys above him. Bart was playing some Mozart and Beethoven and you would think that it would have made him tired, but No! He wasn't fussy or anythin, just happily awake and alert. Funny little boy. Now he's getting some sleep in the bedroom. Hopefully he will be a goood boy sleeping tonight so that his mom and dad could get some rest.

söndag 21 juni 2009

Beautiful babyboy


Noah cozing it up with mom. Is he a momma's boy or what? Does this remind him of the womb, hearing his mom's heartbeat and laying close to her? I think he loves his mom.



Here's Noah in the sun in his diapers cozing it up with dad.


Mom is so proud to show of her cutie, espesially in this gorgeous outfit from Polarn o Pyret. Already a little snob.

Aunt Margit can finallt hold Noah in her arms. She has been longing for this for so long. When I was pregnant she always used to kiss and hug the belly, asking Noah to come out soon. She's a little scared holding him and she doesn't want to see him upset. She is just so carying.

Grandma loves her little grandson, already spoiling Noah with gifts


Uncle Patrik loves his nephew. Noah looks a little like Patrik did when he was a baby. I think that makes Patrik extra proud to be Noah's uncle.


Uncle Pontus is also proud, but also a little scared to hold him. He will do better and get more confident with time

Noah loves the carseat and sleeps the best in the car


We are slowly but surely getting to know our little baby boy. He is a good eater and wants food all the time. If he’s not hungry, he just wants lo be loved. He looks at us with his big blue eyes and our hearts just melts. He’s a little jaundice and we try to keep him in just his diaper and in the sun as much as we can. It’s already been a week with him in our life. I don’t remember what life was before we got Noah. Now we spend the days feeding him, changing diapers, playing with him, singing and just getting some kind of routine in our new life. We have discovered that it’s not always easy with a newborn at home. Sleep is something that you no longer can take for granted. We have realized that it’s going to take a while before we are all settled in. Today I was dancing and singing with Noah in my arms. He was all awake trying to figure me out. Eyeballing me, staring straight into my eyes. All of a sudden he gives med a couple of cute little smiles. I think he really thought I was funny. He’s very young for being able to smile and lift his head. He’s strong already and has a will of his own. If he doesn’t like a thing, he will tell us. I think he got that from his mom. Here are a few pictures of the little boy and some of the people that love him very much.

torsdag 18 juni 2009

Enjoying being a little family


















Today it’s Noah fourth day of life. He is our little angel and we are so happy to have him around. All our life we have been waiting for him and now we want to capture all of the moments with him. He is a perfect little creature, so pure and innocent. He is so tiny but still so full of love. I never thought you could love another human being as much as I do love my son Noah. We waited for so long, 11 full days longer than expected. But now when I hold him in my arms and look into his blue eyes I feel like he has been here forever. He’s the product of the love that Bart and I have for each other, the most beautiful thing two human beings can create. Noah picked us to be his parents. It’s weird when I think that just a few days ago he was still in my belly kicking, hiccupping and bouncing around. But now all of a sudden as if someone waved a magic wand he is here and I am the luckiest mother on this planet. I believe I now know what the purpose of life is,, to be Noah’s mom. A million years I have been waiting for this moment when I now see myself in my son’s eyes. To give birth to this beautiful little boy is the most amazing experience in my life and I wouldn’t hesitate to do it all over again. It’s worth all the pain and all the tears I have been crying. I can’t even remember the pain I was going through, it’s all forgotten about. I am the luckiest woman having a man like Bart to share all of this with. He is the proudest dad and loves his son so much.Thank you Bart for being my best friend and the best dad ever for Noah.

onsdag 17 juni 2009

Eat, Sleep and Play



What a life. All Noah does is eat, sleep and play. Noah certainly has his dad's appetite as he eats all the time. I got Josefine a nursing pillow and it was a great purchase because she can nurse in comfort.

After feeding Noah, the entire family laid down for a nap. Noah was a little fussy so I laid him on my chest where he slept for over an hour. Muscles must be very comfortable to lie on. I heard babies like to lay on peoples chests because they can hear the heartbeat and it reminds them of being in the womb.


After we woke up Noah ate and then played a little. He likes to look around take in his new environment. Noah also had a couple of firsts today. He had his first shot and did not cry at all. He did not even notice. He's tough as nails, like dad. He also smiled for the first time today. I think he was dreaming about eating because I saw his mouth making sucking motions and then he smiled. He has smiled a few times today, but we weren't able to get a good picture of it. We'll keep working on it.